Blänkarn för mars 2005
Denna blänkare var tänkt som en månadsrapport om vad som händer under en månad. Men det hände inget speciellt så jag tänkte att hoppa över mars månad. Men så hände allt på en gång, men bara otrevliga saker. Det började med att Kanda fick ont i höften, hon hade antagligen förlyft sig när vi höll på med konstgödsel. Efter en vecka på sjukhuset var hon hemma men kunde knappast stödja på benet och har ingen känsel i foten. Först hoppade hon omkring på kryckor dom har hon slängt nu men hon haltar illa. Det slutar väl med operation om inte värken släpper. Röntgen säger att en kota har förskjutit sig en bit. Vi får väl se hur det blir.
Nästan samtidigt fick vi reda på att Kandas systers man hade somnat och kört av vägen nere i södra Thailand, han arbetade som långtradarchaufför för en firma i Bangkok. Han hade klarat livhanken med ett nödrop. Ryggkotan var knäckt så han kunde bara ligga som ett paketerat kolli. Efter några dagar på sjukhuset så ville han hem för att vårdas i det hus som dom har här i byn. En av hans döttrar skulle ta hand om honom medan frun (Kandas syster) skulle fortsätta att arbeta på fabrik i Bangkok. En god vän till familjen åtog sig att skjutsa hem honom, hans fru och dotter. Klocka sju en morgon ringde telefonen. Det var dottern som meddelade att bilen kört av vägen och att dom befann sig på ett sjukhus tre mil från vårat. Vi kastade oss i bilen men kom fram för sent, både Kandas syster och hennes man hade avlidit av skadorna. Eftersom mannen var skadad tidigare färdades han och hustrun bak på flaket på pickupen. Det blev deras olycka, flaket krossades av en betongpelare. 4 vuxna och ett barn inne i bilen klarade sig med mindre blessyrer.
Jag saknar dem mycket, det var människor med hjärtat på rätta stället, hon 39 år han 44. Efterlämnar tre barn i åldrarna 23, 20 och 13 år. Barnen har ingen försörjning så jag vet inte hur det skall gå för dem. Grabben på 13 år har vi tagit hand om tidigare och får väl fortsätta så.
Denna månadsrapport var tung att skriva, men livet är här liksom på andra ställen i världen en mix av glädje sorg och bedrövelse. Jag hoppas att nästa rapport inte blir lika sorglig.