Jag har tidigare berättat hur enkelt det är att ta körkort i Thailand. Well, jag har nog ändrat uppfattning nu. Läs vidare så kanske ni förstår varför. Jag hade lovat min nye svärson att jag skulle köra honom till sjukhuset i Dankhunthod så att han kunde få ett läkarintyg för körkort. Sedan skulle vi åka vidare till uppkörningscentralen. Inga större bekymmer tänkte jag, det borde gå på några timmar. Ack, vad fel jag hade. Jag och Paweena väntade och väntade utanför sjukhuset. Det första man gör när man kommer till sjukhuset är att man anmäler sig. Sedan blir man tillsagd att sitta ner och vänta på att få komma in till doktorn. Det brukar vara ett hundratal som sitter där och väntar på sin tur. I min enfald trodde jag att man hade en annan rutin för ett läkarintyg. Det hade man inte. Efter dryga 5 timmar kom grabben ut. Att sitta och vänta på någon i 5 timmar i 34 graders värme utan att veta när vederbörande dyker upp kan vara ganska påfrestande. För att göra pinan värre hade Paweena släpat med sig sin lilla hundvalp som gnydde och pep i var stund. När Danulop äntligen var klar hade klockan blivit nästan fyra. Det var inte att tänka på något körkort denna dag. Det fick vänta till dagen efter.

Dagen efter bar det iväg igen. Jag sa till Paweena att stanna hemma och ta hand om hundvalpen. Vilket hon villigt gjorde. Vi kom till körcentralen vid åtta tiden på morgonen. Danulop gick in på kontoret för att betala. Det kostade 100 Baht, ca 20 kr. Lite skillnad mot Sverige. När han kom tillbaka sa han att vi måste åka tillbaka in till Dankhunthod till kommunalkontoret. Det var något papper som fattades. Inga större bekymmer det var bara ca 3-4 kilometer in till kommunalkontoret. Där gick det snabbt, tog bara en halvtimma. Tillbaka till körcentralen och ytterligare väntan tills det var dags för teorilektionen. Efter tre timmar kom han ut från teorilektionen och sa att vi måste åka tillbaka till kommunalkontoret igen. Det var ytterligare ett papper som fattades. På kommunalkontoret hade man lunch så det blev ytterligare väntan. Tillbaka till körcentralen och teoritestet som varade en halvtimma. Sedan satt jag och tittade på när aspiranterna för motorcykelkort körde upp. Man fick slalomköra mellan sex uppställda koner. Sedan var det balanskörning. Man fick köra ca 5 meter på en planka som var upphöjd ca 2 centimeter. Plankan var åtminstone 15 cm bred. Efter dom proven var det klart. Dom 8 aspiranter jag bevittnade fick sitt körkort trots att hälften körde av plankan.

Nu var det äntligen dags för körprovet för bil. Man har ingen uppkörning ute i trafiken utan det sker på en speciellt iordninggjord körgård. Den man har nu i Dankhunthod var nygjord och hade några enkla trafikmärken. Bl.a. så var det ett stoppmärke placerat efter en liten upphöjning. Bra tänkte jag nu får dom åtminstone träna på att starta i lite motlut. Det fanns en rondell, en skylt för förbjuden u-sväng plus några till. Jag var lite imponerad. Den gamla uppkörningsplatsen inne i Dankhunthod var på en parkerinsplats där man ställde upp några pinnar när det var dags att köra upp. Så nu hade man gjort framsteg tyckte jag. Men det var bara en illusion. Det enda aspiranterna fick göra var att parkera intill en trottoarkant, man måste vara mellan 15 och 25 cm från kanten för att bli godkänd. Sedan kom det gamla provet som man använde inne i Dankhunthod. Köra fram ca 10 meter mellan uppställda stolpar, sedan backa tillbaka samma väg och göra en fickparkering. Vid fickparkeringen var det kört för Danulop. Han nuddade en stolpe och det var inte tillåtet. Det var tydligen en skärpning av reglerna. När min svåger tog sitt körkort i Dankhunthod rev han stolpar 2-3 ggr. Men han fick göra om tills han klarade det. Kanda trodde att inspektören såg att Danulop var i sällskap med en falang och ville ha lite slantar under bordet. Kanske var det så. Men det fick hon alltså inte. Danulop fick beskedet att komma tillbaka om en vecka och göra om testet. Då kommer det att kosta 200 Baht. Ska han hålla på så här blir det dyrt. Nåväl efter 6 timmar fick vi äntligen åka hem. Forts. följer nästa vecka.

Ja så var det dags igen. Samtidigt med upkörningen skulle vi åka till stadens sjukhus och göra nån sorts babykontroll på Paweena. Den här gången gick det fort, bara 3 timmar. Sedan var det dags för uppkörning för andra gången. Före den här testen hade jag satt upp några stolpar på tomten och tränat med Danulop så att han kunde göra en fickparkering. Efter fyra fem övningar var han en fullfjädrad fickparkerare. Åter till körcentralen och en ny uppkörning. Han gjorde en 100% fickparkering men den näbbiga instruktören påstod att han var för nära trottoarkanten när han stannade vid det andra testet. Hon sa till honom att komma tillbaka ytterligare en gång. Jag är mer och mer inne på Kandas tankegångar att hon var ute efter lite fickpengar för att godkänna honom. Hon kommer inte att få en satang om jag så skall åka dit med honom 10 ggr. Men den här dagen flöt undan rätt bra, bara 5 timmar totalt. Forts. följer nästa vecka.

Så var det dags för det tredje försöket. Jag var så less på den kvinnliga instruktören så jag sa till Kanda att nu får du åka med honom. Kanda blev inte lycklig men hon åkte med honom. Grabben fick äntligen sitt körkort.

Vad jag vill belysa med den här historien är att man inte får ha bråttom om man har med myndigheter att göra i det här landet. Dessutom bör man ha goda nerver.

Man har också en bilbesiktning på det här området. Under all den väntetid jag hade stod jag en stund och kollade vad man gjorde för tester. Det enda praktiska jag såg besiktningsmannen göra var att kolla ett nummer inne i motorrummet. Inget bromstest, inget ljustest, ingen provkörning. Alla bilar skall besiktigas efter 7 år. Sedan vet jag inte om det dröjer ytterligare 7 år till nästa test eller om det är klart för alltid. Det ger sig nästa år då det är dags för vår bil.