Blandade karameller

Tittar ni fortfarande in på den här hemsidan har ni naturligtvis märkt att ”Blänkarn” har slutat att uppdateras varje månad som tidigare var fallet. Orsaken var att fantasin tröt, man måste vara inspirerad som författarna brukar säga. Jag har fått en del email, från vänner, som säger att dom saknar dom månatliga rapporterna. Så jag tänkte, istället för ”Blänkarn”, skriva ett litet kåseri om livet här, inte regelbundet utan när andan faller på, och detta är ett första försök.

IMMIGRANT

Jag skall försöka att beskriva hur det är att vara immigrant i Thailand. Thailändarna ser oss som vitskinnade och långnosade utlänningar och benämner oss som Faranger (ordet uttalas Falanger, Thailändarna ersätter oftast r med l). Men utlänningar från övriga Asien är inte Faranger likaså tillhör inte Indier, Araber och Afrikaner denna kategori. Vilka är då Faranger? Enligt Thailändarna är det västerlänningar från t.ex. USA, Europa, Australien och Nya Zeeland, ja ni vet vilken sorts länder jag menar. Ordet Farang lär betyda just västerlänning. Jag hittar inte ordet i mitt thailändska lexikon så jag har ingen bekräftad översättning. Många västerlänningar som bor här tycker inte om benämningen, namnet har en negativ klang säger man och är en nervärdering av oss som människor. Vidare påstår man att Thailändarna är rasister, det kan väl ligga en del sanning i det påståendet, jag vet att man inte tycker om Indier t.ex. Detta har bekräftats av min hustru. När hon jobbade som  busskonduktör i Bangkok tyckte hon att det stank i hela bussen när Indier kom ombord. Detta kan nog stämma då dom har en annan matkultur med konstiga kryddor vars dofter kryper  ut ur porerna. Denna avoga inställning mot Indierna är lite underlig med tanke på att thailändarna fått Buddismen från detta land. Hur upplever jag då ordet Farang, ja hittills har jag ingen negativ erfarenhet. Jag blir oftast tilltalad med ordet You av främmande människor när man vill påkalla min uppmärksamhet. Av bekanta blir jag tilltalad med ordet pa, alla i min ålder är pa. Jag kan emellertid ibland märka att man pratar om mej när jag befinner mej bland en samling Thailändare, jag hör då ordet Farang och man sneglar lite gran åt mitt håll men oftast med det thailändska leendet. Eftersom jag inte förstår språket tillräckligt så vet jag ju inte om det pratas skit eller inte. Men jag inbillar mej att dom säger något i stil med "Vilken tjusig Farang som står därborta" Jag hänger inte upp mej så mycket på ordet, har aldrig fått det kastat i ansiktet på ett aggressivt sätt. Jag har den uppfattningen att uppträder man artigt och vänligt så får man tillbaka samma med råge. Förresten vad kallar vi invandrarna i Sverige, är det inte något som börjar på svartsk.... hu.

VISUM

En annan sak med att vara immigrant är bekymret med uppehållstillstånd eller som det allmänt kallas visa. Det finns många sorters visa, för arbete, för studier för pensionering o.s.v. Skulle jag vilja åka till Sverige på t.ex. en månad och vilja komma tillbaka och fortsätta på mitt ett-års visum behöver jag ett så kallat re-entry visa. Ett-års visumet får jag för att jag är gift med en thailändska. Men det räcker inte med detta, jag måste ha ett giltigt personbevis från Sverige (max 3 månader gammalt) som bevisar att jag är gift. Jag måste också ha papper från den svenska ambassaden som intygar hur mycket jag har i pension. Vidare måste jag ha ett intyg från min thailändska bank på att jag har några Baht där, det behövs inte så mycket, bara så att dom ser att man kan klara sig ett par månader. När jag var på immigrationsbyrån förra gången hade jag alla papper i ordning, trodde jag, tills den kvinnliga immigrant polisen frågade var jag hade mitt läkarintyg. "Vilket läkarintyg" undrade jag. "Men det vet du väl" svarade hon "det måste du ha varje år". Tilläggas kan att jag aldrig behövt det tidigare. Det tjänar inget till att argumentera med dessa människor, jag vet, jag har försökt tidigare, så det var bara att gå ut och ta en taxi till närmast sjukhus och hosta lite grann i stetoskopet och sen tillbaka med ett i princip värdelöst läkarintyg.

På turistorterna finns det arrangörer som anordnar resor som kallas "visa-run". Arrangörerna hjälper dig med pappersarbetet för ansökan om visa, bussar dig sedan till närmaste grannland där du går över gränsen, vänder sedan tillbaka till Thailand och får vid gränsen ett turist-visa för trettio dagar. Kostnaden för en sådan endags resa brukar vara 2000 Baht. Det finns Faranger som levt många år i Thailand på detta sätt. Varför ordnar dom inte ett-årsvisum undrar ni, orsaken kan vara att dom inte är gifta i landet, har inget arbete här eller så har dom har ingen bekräftad inkomst att visa upp o.s.v. Måste man då vara gift för att få ett-årsvisum, nej, som ensamstående pensionär får du visum om du kan visa upp ett thailändskt banktillgodohavande på minst 800 000 Baht, ca 180 000 kr. Har du inte dom pengarna går det att ordna ändå, åtminstone i Pattaya. En svensk bekant var där för att ansöka om ett-årsvisum men hade inte dom erfordrade pengarna. Utanför immigrarionsbyrån kom det fram en dam och frågade om han ville låna dom saknade slantarna, hur hon visste att han inte hade tillräckligt med pengar kan man ju bara gissa, förmodligen via ett telefonsamtal från någon inne på byrån. Han tackade ja till erbjudandet och dom åkte iväg till banken där hon satte in 800 000 Baht på hans bankbok. Efter han hade fått sin visa stämpel bar det iväg till banken igen där damen tog tillbaka sina pengar plus 25 000 Baht i ränta, ca 5000 kr. Bra ränta för en dag, men hon kanske fick dela med sej till någon inne på byrån!?!?. Det mesta går att ordna i Thailand om man har pengar. Så det här med visa är ett lite bekymmer, varje år jag åker in till immigrationsbyrån är det med lätt ångest, har dom hittat på något nytt krav eller regel kanske, som man inte kan uppfylla utan blir hemskickad. Ett begränsat antal utlänningar kan få permanent uppehållstillstånd och kan därmed kalla sig Thailändare. Men det är en begränsad kvot som tilldelas denna ynnest varje år. Dessutom är det dyrt, jag tror kostnaden ligger på omkring 40 000 kr. Första året jag var här frågade jag inne på byrån om det var någon ide med att göra en ansökan, men officeren sa att det var ytters få pensionärers ansökan som blev beviljade. Men hade man några miljoner på banken gick det säkert att ordna.

För en tid sedan läste jag om en busslast med visa-run resenärer från Phuket på väg till Myanmar (f.d. Burma) som blivit stoppad av den thailändska turistpolisen. Man gick igenom samtligas visum, 12 personer hade over-stay med mellan en till sex dagar, ett par av dom var svenskar. Detta brukar inte vara något bekymmer när man kommer till immigrant polisen och ansöker om sitt nya visum. Man får i dag böta 500 Baht per over-stay dag, ca en hundring. Men turistpolisen menade på att det är olagligt med over-stay och i princip har dom rätt. Man forslade alla 12 till närmaste polisstation där dom fick tillbringade två dygn i en gemensam cell, sova fick dom göra på golvet. Resenärerna fick sedan reda på att dom skulle transporteras till skräckhuset "Bangkoks Hilton" ett beryktat fängelse för Faranger i Bangkok, därifrån skulle dom senare deporteras till sitt respektive hemland. Men med påtryckningar från några utländska beskickningar i Bangkok upphävdes beslutet och alla 12 släpptes på fri fot och kunde förnya sitt visum. Jag tror att polisen med sitt ingripande enbart ville statuera ett exempel. Men det var säkert ett par skräckfyllda dygn för dom 12.

MOBILER

Mobilboomen är otroligt stor här i landet. Jag tror att varje människa från 12 år har minst en mobil. Detta är lite underligt då människorna i den här delen av landet anses vara dom fattigaste av alla. Utbudet är enormt, inne i stan roade jag mej att räkna hur många mobilaffärer det fanns på ett kvarter i centrum. Jag fick det till 8 stycken sen finns det säkert lika många till utspridda på andra kvarter. Detta i en stad av Åmåls storlek. I varuhusen i större städer typ Bangkok och Korat, har man särskilda våningar med enbart mobil shoppar. Jag skulle tro att det är ca 20-30 sådana shoppar på en våning. Det finns också mängder av begagnade telefoner till salu vilket tyder på att man ofta byter upp sig. Man har ännu inga erbjudanden från operatörerna om en mobil för en krona om man tecknar avtal med dom, liknande vi har i Sverige, men det kanske kommer. Här betalar man telefonen kontant, men dom är inte så dyra från ca 500 kr och uppåt beroende på vilken modell man väljer och det finns att välja på. Alla dom stora är på plats men det finns också en uppsjö av märken som jag aldrig tidigare hört talas om. När man köpt telefonen måste man bestämma vilken operatör man vill ha, jag tror att det finns fyra för tillfället. Man får då ett sim-card till den operatören man valt och får betala ca en femtilapp i inträde. Sedan kan man köpa påfyllnadskort i olika valörer, kortet har en kod som man knappar in och sedan är det bara att ringa. Just nu är det fullt priskrig mellan mobiloperatörerna, i dag betalar jag en krona för en 24-timmars period sedan ringer jag gratis till nästa 24-timars period. Nokia är här liksom på andra platser i världen störst. Sony-Ericsson verkar att knappa in lite med sina senaste modeller. Att Nokia är en bra telefon fick jag besked på för ett tag sedan. Min hustru har en Nokia, en dag fick hon ett raserianfall (orsaken kan vi utelämna) och slängde telefonen i backen så att den gick i flera bitar, för att vara säker på att hon hade dödat den ordentligt tog hon upp den och slängde den i backen ytterligare en gång. Så ungkarlar, om ni tänker skaffa er en kvinna från Thailand får ni vara beredda på att när dessa charmerande leende varelser tänder till då flyger gärna döda ting i luften, dom har ett otroligt häftigt temperament, beror kanske på värmen. Dagen efter när vi skulle åka in till stan kom hon med sin mobil. "Va skall du med den till" undrade jag. "Det var bara att sätta ihop delarna så fungerade den" sa hon med ett stort leende. Phuu...

MÖNSTRING

Varje år när det är dags för unga män att mönstra brukar jag åka med Kandas grabbar in till stan för denna stora händelse. Det är en riktig cirkus ungefär som att jämföra med en stor marknad i Sverige. Massor med knallar och gatustånd plus ett tivoli. Jag uppskattar att det är flera tusen unga killar från angränsande byar som kommer in till stan, under denna dag,  tillsammans med sina anhöriga. Alla måste vara där tidigt på morgonen vid uppropet, då får man reda på vilken tid ungefär det är dags för respektive by att infinna sig för "lottdragningen". Det går till så här; Första gången man mönstrar är man 18 år. Då får man genomgå en läkarundersökning för att se om man är krigsduglig. Får man godkänt här så får man vara med vid "lottdragningen", som går till så att man går fram till en låda och drar ett ett svart eller rött kort under anhörigas nervösa bevittnande. Drar man ett rött kort så åker man in på en tvåårig utbildning. Drar man ett svart kort kort får man komma tillbaka ett andra och ett tredje år för att göra om "lottdragningen". Drar man då ett svart kort vid dessa tillfällen är man befriad från militärtjänst. Kandas yngsta grabb var inne för tredje året och drog ett svart kort, han var jublande glad då han kunde fortsätta att jobba. Den äldsta grabben var också inne men han behöver inte dra något kort då han har något slags uppskov på grund av sina studier.

BARNUPPFOSTRAN

På tal om mobiler kommer jag in på vår dotter Paweena, jag säger vår dotter för när man varit tillsammans mer än fyra år får man något som kan liknas vid faderskänslor. Hon fyller 17 år om några månader och är en charmerande skönhet. Ni som har, eller tidigare uppfostrat, tonårsdöttrar vet hur jobbigt det kan vara. Det är precis likadant här. Hennes beundrare hade på något vis fått reda på mitt mobilnummer. Jag hade väl i genomsnitt 3 samtal till henne varje kväll från väninnor och beundrare, jag tycker det är roligt  när det ringer för det är inte så många som kan ringa och prata med mej här i landet. Men jag blev uttråkad på dessa samtal enbart till henne. Så till slut föll jag till föga för hennes tjat och köpte en mobil åt henne. Hon fick i gengäld lova att hon skulle vara duktig i skolan och visa upp bra betyg. Jodå, det lovade hon. Vid skolavslutningen visade det sej att hon var underkänd i tre ämnen. Jag tog tillbaka mobilen på direkten. Hon fick jobba 3 veckor i skolan efter skolavslutningen och under den tiden testa om tills hon blev godkänd. Hon kommer att få tillbaka mobilen efter nästa termin om hon är godkänd. Problemen med unga flickor är inte annorlunda här än i Sverige, under en viss tid när hormonerna bubblar är det bara pojkar i tankarna. Jag vet inte om dom är lika frigjorda som i Sverige när det gäller sex men jag har en känsla av att man blir mer och mer västerländsk på det området. För några år sedan var det svårt för en ung flicka att bli gift om hon inte var oskuld, hur dom nu kollade det. Något som är positivt är att man aldrig ser skolflickor dricka sprit eller att dom röker, däremot gör många pojkar bådadera. Beträffande rökning så är antipropagandan stor här i landet.  Varje cigarettpaket har hemska bilder på rökare i avskräckande syfte. (se bild här). Jag har bestämt mej för att sluta men det är svårt att komma till skott.

THAISPRÅKET

Jag kämpar fortfarande med landets underliga språk. Här kommer en snabbinstruktion. Språket har 44 konsonanter indelade i tre klasser, hög mellan och låg, du måste veta till vilken klass konsonanten tillhör för att uttala den rätt. Vidare har man 32 vokaler. En vokal kan bestå av 1 till 4 tecken, som kan vara framför, bakom eller på båda sidor om konsonanten. Så konsonanten k kan låta som ki, ku, ke, ko, ka, koi, kui osv. beroende på vilka vokaler den är kopplad till. Man har också fyra olika tontecken låg, fallande, hög och stegrande som är placerade ovanför konsonanten i dom fall det behövs. För att ytterligare förvilla den vetgirige byter vissa konsonanter uttal om dom är placerade i slutet av ett ord, ett L tex. blir ett N i slutet av av ett ord. Låter det krångligt? Det är mer än krångligt. Vidare har man inga avstånd mellan orden allt skrivs i en enda lång rad. Är det några fördelar med ett så invecklat skrivspråk, ja det vill jag påstå, kan du läsa ett ord så vet du precis hur det skall uttalas. Kan jag någonting då, undrar ni. Väldigt lite måste jag säga, efter att ha varit här i mer än fyra år är det skamligt lite. Hade jag varit motsvarande tid i tex. Tyskland hade jag säkert pratat flytande tyska. Här kan jag väl haspla ur mej några vardagliga ord och meningar, det är lättare att prata än att förstå beroende på att det finns så många olika dialekter här.

Jag har lärt mej att beställa en del maträtter på dessa små barer som finns överallt. Men det är svårt att tala till vissa människorna i den här delen av landet, dom flesta är väldigt lågutbildade därmed är dom också lite osäkra på sej själva, blir dom tilltalade av en Farang ser man ibland hur paniken blossar upp i ansiktet. Ett vanligt beteende när man kommer in i en affär med flera expediter är att expediterna knuffar på varandra, liksom för att säga "gå fram du", blyghet och osäkerhet. Jag har ett exempel, jag var ute i grannstad och handlade, blev lite sugen och knallade in på en bar där kokerskan med bekymrad min frågade vad jag önskade. Jag vill ha "patja-pao moo, kai-dao, mai pet" sa jag. Det är stekt fläskkött med ris, grönsaker och ett ägg. Mai pet betyder inte starkt= ingen chili. Det är enkelt att uttala och jag har testat på Kanda och grannar så att jag vet att jag uttalar det helt rätt. Men kokerskan bara skakade bekymrat på huvudet och vände sig till sin make. Hon sa väl något i stil med "jag förstår inte vad Farangen säger". Maken kom fram och frågade på knagglig engelska vad jag önskade. Jag upprepade min beställning på Thai. Maken vände sig till hustrun som hade krupit bakom grytorna. Jag tror han sa något i stil med "människa förstår du inte ditt eget språk längre, han pratar ju Thai". Hustrun fnittrade förläget. Men det är ganska typiskt att dom reagerar som hon gjorde. Somliga blir helt enkelt blockerade när dom står inför en farang, kanske för första gången i sitt liv. Ett annat exempel; jag brukar från och till köpa en liten flaska med en uppiggande dryck, jag tror att det är gjort på druvsocker. Det finns många märken att välja mellan, min favorit heter em-loj-hazip, jag har köpt den drycken många gånger utan problem, utom en gång då jag hamnade hos en handlare som antagligen aldrig betjänat en farang. Han stirrade på mej med stora ögon och öppen mun. Jag talade om vad jag ville ha men han fortsatte att stirra oförstående på mej. Sa ingenting, gjorde ingenting. Jag upprepade min begäran 2-3 gånger, men ingenting hände, bara en tom blick. Till slut gick jag bakom disken och plockade fram en flaska ur det glasade kylskåpet. Då vaknade handlaren till liv, "aha" sa han "em-loj-hazip" precis som jag hade uttalat det. Blockering!! Vad gör man?

FÅFÄNGA

Thailändarna är oerhört fåfänga. Jag har tidigare berättat om att så fort det är en spegel i närheten så speglas det. Jag funderade länge på varför det var så lite gråhåriga människor här. Nu vet jag varför, det färgas och det är inte bara kvinnorna utan även männen kletar en svart sörja i håret regelbundet. När det börjar växa syns det vilka som färgar och det är dom flesta vuxna. Jag har fått erbjudande om färgning några gånger, men har tackat nej, det lilla jag har är inte värt att offra färg på. Ibland kan jag se en kvinna som ligger med huvudet i en annan kvinnas knä vilken rotar i håret på henne, först trodde jag att dom avlusade varandra, det finns faktiskt dom som har löss. Men så är inte fallet, man rycker gråa hår på varandra. Under armarna får det inte finnas ett fjun, det rycks. Hur dom har det i den nedre regionen har jag inte så noga kläm på, (liten erfarenhet) det finns nog både med och utan hår. De flesta kvinnorna har av naturen rakt hår, men det är inte tillräckligt rakt, varje feminin varelse har elektrisk plattång (förmodligen Thailands största försäljningssuccé). Denna dras genom håret efter varje hårtvätt, det ska inte vara rakt, det ska vara spikrakt. Det finns nog inget land i världen som har så liten variation i kvinnofrisyrer, här är det svart, långt och spikrakt.

Men det finns dom som tjänar pengar på denna fåfänga och det är damsalongerna och i vår lilla stad finns det minst lika många som det finns mobilaffärer. Damsalonger är kanske inte rätta ordet, skönhetssalonger är nog mera korrekt. Jag har tidiga morgnar sett skolflickor i trettonårsåldern sitta i dessa salonger och fått sitt korta hår behandlat med plattång innan man går till skolan, kostnad 4 kr. På tal om skolflickor och hår så får inte flickorna ha långt hår dom första 9 åren. Paweena har blivit klippt av sin fröken två gånger då hon gått över gränsen, det får gå ner halvvägs på nacken men inte mer. Men nästa termin är det fritt fram för långt hår då hon börjar i  högstadiet. Åter till skönhetssalongerna. Det är inte bara håret man kan få ompysslat, man erbjuder också manikyr av händer och fötter, montering och målning av lösnaglar går också att få, tatuering av ögonbrynen är vanligt. Man avlägsnar avvikande hår och tatuerar sedan hårbottnen för att få en jämn och fin båge. Dom flesta kvinnor här har komplex för sin platta näsa, detta ordnar en del med silikon. En annan metod som skönhetssalongerna har börjat med bevittnade jag en gång när jag satt och väntade på Kanda. Man snittar ett litet hål på näsryggen och penslar sedan i någonting som skall göra att näsan ska växa och räta på sig. Det var ingen vacker syn att titta på kvinnan som blev behandlad när jag var där. En av behandlingen blålila näsa som det sipprade blod ur. Jag hoppas hon blev nöjd med sin näsa. Man målar också läpparna för dem som så önskar. Kanda provade det en gång, först en tunn linje på dom yttre konturerna av läpparna sedan en ljusare färg på resten av läpparna. Det skulle sitta på i evigheter sa dom, men det gjorde det alltså inte.

Denna fåfänga är ganska kostsam för familjen (mej), jag skulle tro att kosmetika utgifterna nästan är i paritet med matkostnaderna. Det smörjs, det pudras och det målas av familjens tre kvinnor, nåja svärmor är inte så dyr, hon bara färgar håret. En annan sak som förvånar mej när det gäller dessa kvinnor är att dom är så oerhört pryda. När hustrun kommer från duschen insvept i en handduk försöker jag ibland rycka den av henne, resultat är att hon tjuter som en stucken gris. Vidare, det finns nog inte en behå lös kvinna i detta land, vilket är förvånande då dom flesta inte har något behov av en sådan till sina minituttar. Paweena började med behå när hon var 11-12 år. Det enda som putade ut var själva behån, men det kanske var det som var vitsen med det hela. Jag har i hela mitt vuxna liv sovit naken, jag tycker det är skönt särskilt här i värmen, och i vissa lägen när andan faller på är det också praktiskt. Efter jag har duschat så svassar jag ibland omkring naken i rummet för att torka ordentligt. När Kanda kommer på mej i dessa lägen blir hon nästan hysterisk, springer runt i rummet och drar för gardinerna i ett rasligt tempo. Huu då om någon skulle få se mej naken. Här sover man med kläderna på. Efter kvällsduschen byter man underkläder tar på sig något i stil med ett par shorts och en t-shirt och går till sängs. Efterföljande dag sitter dessa kläder på tills det är dags för nästa dusch. Jag har fått hustru och dotter att använda nattlinnen och pyjamasar men underkläderna sitter fortfarande på under.

IMPORT o EXPORT

Jag har funderat lite grann på vad jag skulle kunna hitta på för sysselsättning här, ibland blir det lite långtråkigt att vara pensionär. Men det är svårt att komma på något som ger plus i kassan, för skall man sälja något i den här landsändan måste det vara billigt annars handlar inte folk, man har helt enkelt inte råd att köpa lite dyrare saker. Det mesta som säljs här är billigt men det är också dålig kvalité. Något som jag tror är lönsamt är export. Jag träffade en svensk inne i stan en gång. Han var här en gång om året och köpte kläder som han exporterade till Sverige. I Sverige åkte han sedan runt på marknader och sålde grejorna. Han påstod att det var fina pengar, han hade tänkt att bosätta sig här då han har en Thailändsk fru, men han hade svårt att sluta med klädaffärerna, sa han, då det gav så bra förtjänst. Så exportera grejer för försäljning i Sverige är nog en bra ide. Man kan handla väldigt billigt om man handlar i större partier. Vi var i den Chinesiska stadsdelen i Bangkok och tittade en gång. Där finns många handlare som säljer i parti. Jag köpte tre midjeväskor, jag vet inte om dom kallas så, men ni vet såna där som man har i ett bälte runt midjan. Kostnad för tre stycken 20 kr, hade  jag köpt ett dussin så hade det blivit ännu billigare. Jag har en väldigt tjusig klocka som jag tar på mej när jag skall var fin, jag har haft den i över två år nu och den går perfekt. Jag betalade 40 kr för den på en marknad, det var en av dom dyrare, knallen hade för 20 kr också. En sak som har blivit varje familjs egendom är en elektrisk myggjagare. Den har funnits ungefär ett år och blivit väldigt populär, jag vet inte om den finns i Sverige ännu. Den ser ut precis som ett tennisracket, något mindre. Istället för strängar så har den ett tredubbelt lager av tunna metalltrådar. När man träffar en mygga med racketen får den en stöt och dör på fläcken. Den ger väl inte så många volt, men det killar lite grann i fingrarna när man klämmer ihop trådarna. Den kostar 20 kr, man laddar upp den via vägguttaget. Kanda går och vevar med den i rummet varje kväll. När hon träffar en mygga blir det en liten knall och blixt. Den är väldigt effektiv. Så grejer att exportera är det gott om.

Importera är lite svårare då jag tror att importerade grejer blir för dyra för Thailändarna. Men det finns saker som man inte har och som jag saknar ibland. En riktig arbetskniv att tälja med typ morakniv finns inte att uppbringa. Knivar har man i mängd, men det är typ stiletter och andra mördarvapen, inga arbetsverktyg precis. När bönderna skall tälja på någonting använder dom sina stora machetes (se bild här). En sak som jag tog med från Sverige har väckt stort intresse, det är en tumstock. Det finns inte här, man använder måttband och dom är väl OK så längre det gäller längre mätningar, men vid kortare mät är tumstocken oslagbar. Jag har visat tumstocken för några snickarkunniga kompisar som har blivit imponerade och velat att jag skulle ge dom en, men jag har bara en och den ger jag inte bort. Det är roligt att iakttaga när dom skall veckla ut den första gången, dom drar åt fel håll så att dom håller på att bryta av den. Det är en artikel som kanske skulle gå att sälja, om den inte blev för dyr.

En annan sak som jag inte förstår att dom inte har här på landsbygden är en lie. När man avverkar riset tex. går man dubbelvikt med en krokig kniv, typ den ryska skäran, man samlar ihop en full hand med ris och skär av axen under handen. Jag har prövat och skar mej naturligtvis. Men tro mej, det är ett negerjobb, hoppsan nu blev jag visst rasist. Man lägger sedan riset i prydliga högar för att det skall torka några dagar. När det är klart för tröskning går man runt på fältet och knyter ihop riset i buntar som ser ut precis som våra havrekärvar. Sedan lastar man och åker till en tröskmaskin. När jag ser allt detta arbete kommer jag att tänka på dom självbindare bönderna hade i Sverige förr. Vilket lyft det skulle vara om man haft sådana här. När vi höll på med grönsaksodlingen saknade jag en jordfräs så jag började titta runt i affärer vad en sådan skulle kosta, men det fanns inga. Jag ritade upp en och visade för bönderna. Men dom hade aldrig sett något liknande.

I Sverige har ni säkert sett när vägverket klipper dikesrenarna, traktorer med en hydraulisk klippanordning som dom säkert avverkar flera mil med på en dag. Här skickar man ut ett tjugotal gubbar med machetes som dom går och hugger gräset med och får förmodligen ont i ryggen. Tänk om dom hade haft en lie. Jag skissade upp stålet till en lie och visade för en bysmed och frågade om han kunde tillverka ett sådant, det kunde han, sa han men han hade inte ett tillräckligt långt stål. Ja, som ni hör jag har många idéer men tyvärr inga pengar att förverkliga dom. Men tanken på lien har jag inte gett upp. En annan sak som jag inte sett i detta semesterland är en baden-baden stol. Man har en massa vilstolar i olika utförande men ingen så vilsam som en baden-baden. Jag har funderingar på att göra en i aluminium, samma som vi har i Sverige, men jag kommer inte ihåg konstruktionen helt.

NY PRYL

Jag läste nyligen en artikel som jag måste berätta. Några unga genier i Bangkok (västerlänningar), har uppfunnit en grej så att du kan se vilka telefonnummer din Darling har kontakt med, du kan också läsa alla hennes SMS. Killarna kom på iden när man fick ett uppdrag från ett företag i UK som ville ha koll på hur mycket deras anställda använde mobilen för privat bruk. Nu har man förstått att det kan bli en stor grej också för privata användare. Prylen som heter Flexispy  väntas bli en storsäljare bland Faranger som sitter hemma i farangland och undrar om flickvännen här i Thailand är trogen. Det som behöver göras är att den misstänksamme köper en mobil till sin tjej, installerar Flexispy  och överlämnar telefonen som en present. Hon blir säkert jätteglad, alla thaitjejer älskar mobiler. Det måste vara en mobil som har operativsystemet Symbian vilket dom senaste modellerna av Nokia lär ha. Sedan går den misstänksamme helt enkelt in på Internet var han än befinner sig i världen, kopplar upp sig mot en server och där har han alla samtal och SMS till och från sin älskades mobil loggade. Men det är inte slut med detta, man håller på att utveckla modellen till Flexispy Pro. Med denna får man också användarens email loggade. Men inte nog med det, du kan ringa upp en sådan telefon med denna produkt installerad utan att användaren får någon ringsignal. Det som händer är att mobilen blir en mikrofon. Tänk dej att du ringer upp din Darling och får höra något som påminner om hon håller på att göra barn... med någon annan. Ja då vet du i all fall var du har henne. Huruvida det är lagligt eller inte med denna avlyssning har jag ingen aning om men marknadsföringen är i full gång. Gå in på www.flexispy.com så får du veta mer om du är intresserad.

Runt nyår beslöt jag mej för att ta en månads semester på egen hand Men vart skulle jag åka. Grannens dotter är gift med en kompis till mej. Han har ett arbete i en stad som heter Siracha. Han har många gånger bett mej att komma och hälsa på honom. Nu kände jag att det var läge för ett besök. Så jag tog bussen och åkte iväg. Siracha blev en överraskning för mej. På kartan en obetydlig prick men i verkligheten en stor modern stad alldeles vid kusten ca 12 mil söder om Bangkok och  ungefär 3 mil norr om Pattaya. Staden påminde mej om ett Bangkok i miniatyr. Min vän erbjöd mej först att bo hos honom, men om ni har en aning om hur thailändare i socialgrupp tre bor förstår ni varför jag tackade nej. Vi åkte ut på staden för att leta upp en lämplig bostad. Det första stället han visade mej var ett nybyggt hotell. Väldigt tjusiga rum, men det var en sak som störde mej, det fanns inga fönster, så  jag tackade nej. Vem vill bo i en cell. På väg ut från hotellet passerade vi ett rum som hade en helglasad vägg och innanför satt en massa tjejer liksom på olika etage. Jag frågade min vän vad det här var för någonting. Åh hå, sa han, det är tjejer som du kan ta upp på rummet för massage, eller kanske något annat som du vill ha. Det var inget för mej så vi fortsatte att leta och efter otaliga hotell hittade vi det perfekta stället i min smak. Mitt i stan nära havet fanns en by med  bungalows byggd på pålare ute i vattnet. Jag bestämde mej på direkten här skulle jag bo. Kostnad 60 kr dygnet.  Bungalowen hade kabel-tv, farangtoalett, inget nigsittande här inte, man bytte handdukar och sänglinnen varje dag. Men det bästa av allt var terrassen, att på morgonen inta frukosten till vågornas kluckande, fem meter, bort eller att till kvällsgroggen blicka ut över solnedgången i havet, Super.

Att bo i en bungalow som den här är en upplevelse, människor kommer, stannar några dagar och åker sedan vidare. Jag fick många nya vänner som jag har email-kontakt med nu, bl.a. från Thailand, Danmark och Finland men några svenskar såg jag inte till. Framför allt blev jag väldigt god vän med en familj från Bangkok.  (Se bild här) Dom kom varje weekend för att sälja grejer på den stora nattmarknaden i staden. Vi hade många trevliga stunder tillsammans. Eftersom dom var lediga på dagtid tog dom till sin uppgift att ta hand om den ensamma farangen. Körde mej runt och visade alla sevärdheter i omgivningen. Dom hade nog ganska gott om pengar för jag fick aldrig betala någonting, dom bjöd alltid. Jag var gäst i landet så det var deras plikt att betala sa dom. Jag har aldrig träffat så  generösa thailändare tidigare, det brukar annars vara farangen som får betala. På mornarna brukade jag ta en promenad till fiskhamnen och titta när dom färgglada båtarna kom in med sina fångster, det var ett skådespel som jag inte tröttnade på. (Se bild här). Några dagar under veckan brukade jag ta bussen och åka till en badort som heter Bansean den ligger ca 2 mil norr om Siracha. Jag har besökt många badstränder, men den här tog priset. Stranden var ca 5 km lång kantad med palmer och efter hela denna långa beach fanns det solstolar i tredubbla rader. (Se bild här). Jag hade aldrig tidigare hört talas om denna plats. Första gången jag var där blev jag väldigt förvånad, denna fina strand hade nästan inga besökare, det var på en tisdag. Men det fick sin förklaring senare då jag var där på en lördag tillsammans med mina vänner från Bangkok. Det var i princip fullsmockat med folk. Kompisarna berättade att det var Bangkokbor som åkte ner över helgerna för att bada och roa sig. När jag var där på vardagarna betalade jag 6 kr för en solstol. På helgerna däremot fick man inte hyra en singel stol utan man var tvungen att hyra en grupp med 6 stolar för 36 kr. Sparsam som jag är åkte jag inte dit någon mer helg. Siracha hade en tjusig park vid strandpromenaden där jag nästan dagligen tog en runda. Somliga dagar tog jag lite fotmassage efter allt promenerande. (Se bild här) En dag slog jag mej ned vid ett café för att vila dom gamla benen. Vid bordet intill satt en thaitjej och arbetade med några papper. (Se bild här). Jag frågade lite försynt om hon kunde prata engelska. Jodå, hon kunde engelska, t.o.m. bättre än vad jag kan, inte så vanligt bland thailändare. Vi blev sittande och pratade en lång stund. Hon berättade att hon tidigare jobbat på ett TV bolag i Bangkok där hon hade översatt engelska till thai på textade filmer. Tidigare hade hon utexaminerats från sitt universitet med en Bachelor och Master degree i engelska. Men nu hade hon lämnat jobbet och återvänt till Siracha för att ta hand om sin sjuka mamma. Hon arbetade nu från hemmet, därav hennes papper på bordet. Efter ett långt prat om ditt och datt frågade jag henne om hon kunde tänkas bli min lärare i thaispråket. Hon var lite tveksam, hon hade aldrig gjort det tidigare, men lovade att fundera på saken. Efter några dagar mailade hon mej och ville att vi skulle träffas i parken igen. Hon hade nu bestämt sej för att försöka lära mej thai, men jag måste vänta någon månad innan vi kunde börja, hon hade en massa jobb hon måste avsluta först. Den här gången blev vi ganska förtroliga med varandra .Hon berättade att hon var 34 år och hade haft ett hemligt förhållande i 8 år. Men det var slut nu. Jag förstod senare varför förhållandet hade varit hemligt. Jag tror att hon tillhörde socialgrupp ett och hennes boyfriend var en enkel musiker på en bar. Ett förhållande i Thailand som är dömt att misslyckas. En thailändska får aldrig gifta ner sig. Av den anledningen finns det många ensamstående kvinnor i denna socialgrupp, urvalet för deras del är begränsat. Hon blev lite chockad när jag berättade att jag bodde i en Bungalow och betalade 9000 Baht (ca 1800 kr) i månaden. Det var en fruktansvärd hyra i hennes ögon. Hon undrade varför jag inte hyrde ett hus i stället, det skulle bli mycket billigare. Jag berättade att jag haft den tanken men inte kommit mej för. Efter några dagar kom hon till min Bungalow och frågade om jag var intresserad att åka och titta på ett hus som en kusin ville hyra ut.  Jag var intresserad så vi åkte iväg i hennes bil. Det var ett stort hus i två våningar om jag kommer ihåg rätt så var det fem rum. Allt var nyrenoverat och i bra skick, det fanns även en del möbler som ingick. Hyran var 5000 Baht (ca 1000 kr) i månaden. Det gick bara att hyra för 6 månader i taget, dessutom trivdes jag så bra i Bungalowen. Så jag bad att få avvakta ett tag. I närheten av huset bodde en farbror till henne som vi hälsade på. Han bodde i något som mera liknade ett slott än ett hus, oerhört påkostat och tjusigt. När han fick höra att vi hade tittat på hus att hyra erbjöd han mej att köpa hans hus. Jag skulle få det för sex millioner Baht. Ca 1,2 miljoner kronor. Av förståeliga skäl tackade jag nej. Nu tror ni naturligtvis att det var något på gång mellan mej och Neung som tjejen hette. Men det var det inte vi var goda kamrater, jag var bara intresserad av Thai lektioner. Men jag blev lite misstänksam när hon frågade om jag ville komma med och hälsa på hennes mamma, inte så vanligt i dom kretsarna i alla fall inte efter så kort bekantskap. Efter en dryg månad med många trevliga upplevelser och minnen var det dags att återvända till verkligheten i Nonglamang. Jag tror att varje människa har behov av en liten ensamsemester då och då. Det jag saknar är att det inte fanns tid för några Thailektioner. Men det går kanske flera tåg.