2001-2002 åkte jag till Nonglamang på en 6 månaders vistelse för att utröna om jag kunde tänka mig att bo i denna obygd. Under denna tid mailade jag hem små rapporter till mina vänner i Sverige och berättade lite om livet här. Men vid ett datorhavei försvann allt material jag hade skrivit. Men en mycket god vän hemma i Sverige hade sparat en del av vad jag skrivit och när hon fick höra talas om mitt datorhaveri mailade hon tillbaka nedanstående.

Brev 1

En vanlig dag i byn Nonglamong, börjar ganska tidigt då tuppdjäklarna drar igång sin serenad vid fyratiden på morgonen, man ligger där och vrider och vänder på sig ett tag sen studsar man upp så där vid fem- sex tiden. Man är ända ganska vaken, läggdags brukar vara mellan 9 och 10 på kvällen. Efter det jag besökt det traditionella thailändska badrummet och skopat lite kallt vatten över mig kokar Kanda en kopp svenskt kaffe åt mig, jag brukar ta en banan från stocken som tilltugg, små rackare men otroligt goda. Ja sedan är det dags att tvätta bilen, en stående ritual varje morgon. Apropå bilen så måste jag berätta vad som hände första kvällen vi hade bilen, Kanda kom fram till mig och bad mig köra in bilen i huset, jag stirrade på henne och undrade om hon fått solsting. Nej då, mamman hade gett order om att bilen skulle in i huset. Fyra år tillbaka i tiden hade nämligen en bil stulits i byn, det glömmer mamman aldrig. Jag protesterade vilt men fruntimren gav sig inte, så jag gjorde ett försök att få in bilskrället men som tur var så räckte inte porten till på bredden. Det hade gått om jag fällt in backspeglarna men det talade jag aldrig om för damerna. Men försöket resulterade i alla fall i att det blev en hel del diselångor i huset, så dom fick något att tänka på. Då jag inte lyckades få in bilen i huset föreslog Kanda att hon skulle sova så nära den som möjligt, ifall det skulle komma en tjuv. Jag lyckades avstyra det förslaget genom att fälla in backspeglarna och köra in bilen i huset. Med denna passus vill jag belysa vilken otrolig statussymbol bilen är i en sådan här by, det finns fler bilägare här i byn och alla pysslar om bilen som om den var av guld. Så biltvätt varje morgon är vad som gäller, punkt slut. Måste tillägga att det behövs, det är just nu väldigt torrt och dammigt här.

Hur är då standarden för övrigt, ja med svenska ögon så måste man säga att primitivt är bara förnamnet. Huset består i bottenvåningen av tre rum varav ett jätterum på ca 60 m², förutom dessa tre finns ett kök och "bad/toa" som tillbygge. Det mesta i oputsade betongblock, cementgolv över lag. Men det finns värre, jag har varit hos grannar som har jordgolv. Köket består av en gasdriven spis, en platta, inget vatten inne, en arbetsbänk. Men kylskåp finns. Badrummet/toaletten kan jag inte beskriva, jag ska visa ett foto vid tillfälle. Så här finns hur mycket som helst att göra om man har energi och pengar. Övervåningen vet jag inte riktigt hur jag skall beskriva, ungefär som en halvöppen vind, där barnen och svärmor sover. Detta var lite om den inre miljön. Utanför husen är det inte stort bättre, skräpigt, inga trädgårdar i vår mening existerar. Men vi har något som liknar gator, stora betongblock som gjutits på vägen, ungefär som Hitler gjorde i Tyskland. Alla har tjatat på mig att jag skulle byta till stora hjul på bilen och höja fjädringen, så till slut gjorde jag det, och det ångrar jag inte. Frigången är väl nästan en halv meter nu och det behövs när man ger sig in på småvägarna runt byn. Var på besök i grannbyn häromdan, att köra där på deras vägar var ungefär som att köra på en nyplöjd åker. Apropå köra så var det lite knöligt i början ratten på fel sida, växelspaken på fel sida, dessutom kör dom på fel sida, en del kör på våran sida (höger), det gör det lite komplicerat. Men det är en fröjd att tanka, fyllde 50 lit för 150 kr.

Jag måste nämna lite om djurlivet här i byn också, tuppar, hönor och kycklingar ränner kors och tvärs mellan husen. Jag frågade Kanda vem som ägde kräken, men fick inget vettigt svar, så förmodligen vet dom inte själva, det är väl bara att plocka ett ägg där det ramlar ner. Så är det hundar, hundar och åter hundar, de flesta familj har minst en hund. Är man ute och går på kvällen så har man garanterat en morrande best i hasorna. Då är det bra att ha en påk med sig, stryk förstår dom sig på, det får dom i tid och otid. På dagarna är dom fromma men inte när det blivit mörkt. Vi har också hund, en fegis på fyra månader. Det är nog den enda hunden i byn som schamponeras två gånger i veckan, grannarna tittar lite undrande på Kanda när hon drar igång. Häromdagen såg jag hundbilen en gallerförsedd pickup, den åker runt och plockar upp hundar som ägarna vill bli av med, dom knycker nog en och annan också. Förmodligen blir dom sedan en delikatess på någon restaurang. Närmare Laos kan man köpa hundkött för 50 kr/kg, det betraktas som lyxmat.

Jag har sett en enda mus, den sprang in i huset under allas jubel, men ingen lyfte ett finger för att få ut den, utom jag och fegisen. Vi lyckades inte så den natten sov jag inget vidare. Små söta ödlor finns överallt på väggarna, grodor är det också gott om. Jag har sett en kuslig grej, en sorts skalbagge, tror jag, stor som en hand med två jättelika spröt. Den är ofarlig sa Kanda men f-n trot. En dag kom en sådan och slog sig ner på grannens tröja och han var fasiken sa försiktig när han tog tag i ett spröt och lirkade loss den. Flugor finns ungefär som hemma på landet under sommaren. Myggor finns, jag har inte sett dom och inte hört dom, men det beror nog på mig. Men dom har sett mig så äntligen har dom fatt en falang att käka på, jag gör av med myggmedel för stora pengar men det hjälper föga. Det går över sa en granne, när du varit här några månader blir du nästan immun.

Åter till hur jag fördriver dagen, efter biltvätten går jag och snackar med byggjobbarna, ni skulle bara höra oss, en del av dem påstår sig kunna engelska men jag tror jag förstår dom bättre om dom pratar tai. Sedan jag fått klart för mig vad dom skall ha för byggmaterial åker Kanda och jag iväg till bygghandlarn och beställer. Sedan brukar vi ta en tur ner till stan och shoppa lite, äta en bit mat (10 kr för två). När vi varit i stan har jag blivit erbjuden jobb två gånger, två affärsinnehavare (kvinnliga!!) har frågat om jag inte vill lära dom engelska, men det är ju inte så lätt när jag inte kan tai. Förresten så är jag ju pensionär. Suget efter engelska verkar vara hur stort som helst. Man börjar väl förstå att det finns en värld utanför Thailand. Ja så åker vi hem, jag går runt och tjattrar lite med grannarna, talar om för byggarna hur jag vill ha det. När gubbarna är färdiga för kvällen skall dom ha juice och dom två som dricker skall ha whiskey, en inhemsk sörja för 12 kr/75:an, det är den enda whiskeyn jag vägrat dricka, jag smakade en gång och jag skulle tro att den smakar som orenat hembränt. Men jag har en annan flaska, dom vill ju sa gärna att jag sitter med.

Ja när ni läst ovanstående så kanske ni undrar hur jag står ut i denna skräpiga skitiga miljö, men det gör jag i all fall tills nu (efter 3 veckor). Avsaknaden av vår standard var svår i början men jag tror att jag vant mig, jag är väl en lortgris. Största saknaden är Internet, jag vet inte riktigt hur jag skall lösa det. Något privatliv går inte att ha förrän man gått och lagt sig, folk går och kommer hela tiden. Så man behöver inte känna sig ensam här. Tänderna på byns damer ser för bedrövliga ut (om dom nu har några). En del tuggar på någon röd sörja, så dom ser ut som om dom fått en smäll på käften. Jag frågade maken till en sådan kvinna vad det var för något. Han förklarade då att det var för att bedöva mot tandvärk. En annan gubbe påstod att det var ett fruntimmersknark. Jag garanterar att dessa kvinnor skulle skrämma ett barn hemma i Sverige. Konstigt nog så har männen i regel väldigt fina tänder.

Jag har naturligtvis åkt på diarré ett par dagar trots allt dyrt vaccin hemma i Sverige. Jag gick till apoteket och frågade om jag kunde få köpa något slags piller mot eländet. Men det gick ju inte utan jag måste in till doktorn, det var ju inte vad jag tänkt mig. Jag knallade i alla fall in och blev verkligen grundligt undersökt och utfrågad. (Han är den enda människa jag träffat som kunnat prata lite engelska). Han skrev ut fem sorters piller, jag vet inte mot vad allt, men frisk blev jag, och 37,50 fattigare. Ja nu får det var bra för den här gången, är det något särskilt ni vill att jag skall berätta om, så skriv och säg till.

Brev 2

Ja nu har jag varit här i Thailand i drygt 5 veckor idel solsken och något över 30 grader varje dag. Men så en morgon vaknade jag upp av att det var något som inte stämde. När jag gnuggat sömnen ur ögonen kände jag vad det var, ingen värme. Fort ut och kollade termometern, brrr 15 grader, jag frös så jag skakade. Jag rusade in fick tag i min väska, rotade fram den enda tröja jag hade med mig. Den plus en skjorta åkte på, fortare än kvickt, dom fick sitta på hela dagen trots att dagstemperaturen gick upp till 25 grader. Tog en ronda till en granne, han hade gjort en brasa att värma sig vid, dessutom hade han dragit på sig en skinnfodrad gammal militärrock. Nu förstår jag varför Kanda frös så när hon var i Sverige. Jag tror att även jag börjar fordra värme nu.

Häromdagen var det tivoli i stan, jag lastade in Kanda, svärmor och en hop med ungar i pickupen och åkte in. Jag har nog inte varit på tivoli på 40 år, och tänka sig det var precis som då. Jag fick med andra ord uppleva min barndom en gång till. Här behövs tydligen inga tillstånd för att sätta upp en attraktion. Jag kommer ihåg att när jag var på tivoli senast så hade man en attraktion som hette William-Arnes Motorshow, killar som körde runt inuti en stor trätunna. En sådan hade man här också så jag tog ungarna med mig löste biljett och klättrade upp på det som skulle föreställa läktare. Rampen som används för att köra upp på väggen med bestod av halva lastpallar som stod lutade mot väggen, med stora springor mellan. Killen som gick där nere på jordgolvet hade öppnat en dörr och slet och drog i en kille som stod utanför. Efter mycket ryckande i jeansjackan fick han in killen. Killen kom in startade en motorcykel (jag tror inte skroten tagit emot den) tog fram en skruvmejsel och började skruva på hojen. Aha, tänkte jag en mekaniker som skall trimma cykeln. Icke heller, plötsligt slängde sig killen på cykeln, upp på lastpallarna och upp på väggen, ingen hjälm inga skyddskläder. William-Arne var nog 40 år före sin tid, om jag jämför med detta. När han varvade runt så gungade hela tunnan, jag har aldrig tidigare varit sa glad när en show varit slut.

Det märks att jag befinner mig i fattig jordbruksbyggd, allt på tivolit, attraktioner och det tingeltangel som fanns att köpa kostade bara ett par kronor. Det är nästan likadant i stan, jättebilliga vardagssaker men heller ingen hög kvalitet. Här är allt betydligt billigare än i Phuket t.ex. Vill vi köpa lite bättre grejer åker vi till Khorat , Thailands näst största stad efter BKK, men ända inte särskilt stor, ca 300 000 inv. Vi har ca 70 km dit.

Denna del av Thailand är inget turistområde, stora åkrar, lite bush här o var, ganska platt, ungefär som i Skåne. Sevärdheter skall det visst finnas runtomkring här storslagna tempel, gamla ruiner och sådant, men jag har inte hunnit med ännu, jag håller fortfarande på och bygger (eller övervakar rättare sagt). Så fort jag försöker hjälpa till ber dom mig vänligt att jag skall sätta mig och titta på, så då gör jag det.

För någon dag sedan var det dags att skörda majsen på mammas åker. Ca 30 gubbar, damer och yngre män och tjejer på två lastbilar gav sig iväg. Jag körde efter med Pickupen. Jag frågade Kanda hur mamman hade råd att avlöna allt detta folk. Det kostar inget svarade hon, det är folk som mamman och mellanpojken hjälpt tidigare så nu betalar dom tillbaka. Jag vet inte hur många ton det blev, men dessa 30 människor fyllde nästan tre lastbilar med oskalad majs under en dags arbete, enbart handplockning. Efter plockningen bar det iväg till en skalmaskin ca 2 mil bort, efter skalning kördes den färdiga majsen till försäljning ytterligare 2 mil att köra. Mamman var hemma vid 12 tiden på kvällen innan allt var klart. På detta års försäljning av majs hade hon inkasserat 30 000 Bath ca 7500 kr. Från detta skall dras kostnader för bilarna, skalningen, mat och whiskey till alla inblandade. Ytterligare inkomster den närmaste tiden är skörden av sockerrör som troligtvis blir i mars, lär väl inbringa ungefär lika mycket som majsen gjorde. Sen blir det inga nya pengar förrän det är dags för nästa skörd av majs i december 2002. På något sätt måste dessa människor vara överlevnadskonstnärer.

Här i veckan var jag på friidrottsdag på skolan. Skolor från sex olika byar hade samlats två dagar här i Nonglamong för att tävla i olika sporter. Det hela var lite USA-inspirerat, mycket högljudd musik, flickor som dansade i grupper vilt viftande med plymer av något slag. Volleyboll verkar vara den största sporten här. Jag gick för att fotografera Paweena (Kandas dotter) som deltog i ett lag. När jag stod där och mixtrade med kameran rusade fem tonårstjejer i kort-kort fram till mig och började dansa runt mig, jag såg nog ganska blyg ut för både publiken och tjejerna skrattade hjärtligt.

Jag måste prata lite mer om trafiken här, jag var inne i stan i dag och passerade just då en olycka skett, en motorcyklist låg utspridd i delar över vägen bokstavligen talat. Olycksstatistiken här i landet måste vara den högsta i världen, alla kör enligt min mening alldeles för fort, det dräller av lättviktare som alla åldrar alla kön framför, ibland tre-fyra på samma cykel. Det är lag på hjälm, jag tror att ungefär 1 % efterlever den, och ingen verkar bry sig. Det fordras något slags körkort för dessa maskiner som gör en ca 70-80 km/timmen. Men jag tror att det bara är att lämna in sitt fotografi så får man ett sådant. Vägarna är bra, har mittlinjer precis som hemma, den heldragna linjen har ingen förstått vitsen med. Samtidigt som man blir omkörd på höger sida kan en motorcyklist komma dundrande förbi på vänstersidan, har även blivit omkörd av bilar som kommit på vägrenen. Tänder man belysningen när det börjar skymma får man blinkningar från nästan varje möte. Det är precis som om dom vill säga, spara på lamporna din tok. Det konstiga i detta virrvarr till trafik är att jag inte hört en enda irriterad bilsignal. Man upplever, som jag var förberedd på, en kulturkrock på många plan, men trafiken är för mig den största. Detta soliga vänliga land har även sina mörka sidor, fattigdomen och trafiken är två av dem. Ja med dessa lite dystra rader slutar jag min rapport för denna gång. Vi skriver i dag 2001-12-29.

Brev 3

Ja så har man då firat in det nya året i Thailand. Lite annorlunda måste man säga. Kanda hade köpt bordsbiljetter till byns nyårsbal. Vi åkte dit vid sju tiden på kvällen. På skolans fotbollsplan hade man dukat upp ett femtiotal bord, åtta personer vid varje. Två scener hade iordninggjorts, festlig belysning. På varje bord fanns whiskey, öl och lemonad framställt. Under kvällens lopp bars det in mat i mängder, jag tror att det var sex olika rätter som serverades. Så fort ett fat var tomt så kom det in ett nytt. Thailändsk musik spelades under tiden. Så kom då dansen igång, inga tryckare här inte, en meters avstånd vicka på höfterna och sväva med armarna. Jag var uppe och prövade några gånger, men så fort jag försökte krympa en meters avståndet började min partner fnittra hysteriskt. En meter, punkt slut. Hela det här festliga kalaset kostade endast 35 kr/person. Så var det till slut dags för hemgång. Jag föreslog Kanda att vi skulle låta bilen stå till nästa dag eftersom jag förtärt en del starkvaror. Men det var inte att tänka på, att köra med sprit i kroppen verkar vara helt OK så länge det inte händer något. Det blev andra gången i mitt liv jag kört påverkad, första gången var jag arton år, så man kan ju ursäkta sig med att det inte är för ofta.

Jag har nu fem byggjobbare igång på bygget. Tre nykterister och två drinkare, dom dricker inte under arbetstid, men under nyår blev det rejält. Dom var lediga nyårsafton och nyårsdagen, då drog dom igång direkt på morgonen och körde dygnet runt. Dom kom inte första arbetsdagen heller, så dom håller väl på än. Dom som dricker här i byn (och det är många), dricker alla tider på dygnet, man startar med öl på morgonen eller också dricker man ett hemkört risbrännvin. Så fort jag tar en promenad i byn blir jag invinkad till någon och då skall det bjudas på något starkt, i början tackade jag nej med den ursäkten att jag skulle köra bil. Den ursäkten begrep dom inte så nu skyller jag på magen. När Thailändare vinkar på någon och vill att denne skall komma ser det lustigt ut. Man gör en upprepad neråtgående rörelse med handen, första gången trodde jag att dom menade att jag skulle sätta mig ner, men det hade ju blivit lite tokigt eftersom jag stod mitt på en väg.

Thailändarna är som jag upplever det här i byn, Tv-tokiga. Varje familj har en Tv, mestadels är det den enda möbeln i rummet. Man kanske inte har mat för dagen men Tv skall man ha. Tv-licens behöver man inte betala, alla kanalerna är reklamfinansierade. Det är nästan enbart Thailändska program som visas. Det känns nästan som om det inte existerade någon värld utanför detta land när man tittar på Tv. Skaffar man däremot parabol så kan man åtminstone se CNN. Thailändarna är väldigt nationalistiska och stolta över sitt land. Så gott som alla thailändare jag träffat frågar om jag tycker att Thailand är Number One (ett engelskt utryck som alla tycks ha lärt sig), när jag då instämmer blir dom alldeles till sig av förtjusning.

Så lite om matkulturen här i byn. Från morgon till kväll är det framförallt ris som gäller. Det kokas ris tidigt på morgonen i en speciell riskokare som håller riset varmt halva dagen. Det finns en massa skålar på bordet med diverse inhemska hopkok. En del luktar riktigt illa men äts med förtjusning av byborna. Massor av grönt är det också. Kanda har nu lärt sig vad jag äter och inte äter, så jag får i regel inte samma mat som övriga familjen, frånsett riset. Man äter gärna med fingrarna, sked och gaffel finns, men används mest till att plocka till sig mat med. Dricksvattnet görs i ordning på morgonen genom att man fyller en kylbag med lagrat regnvatten man tillsätter en isklump från kylskåpet. Denna kylbag står sedan framme för alla och envar, tillsammans med en mugg. Alla dricker med samma mugg när man blir törstig, familj, byggjobbare och alla besök under en dag, och det är många. Så någon bacillskräck har man inte. Jag dricker än så länge enbart köpt vatten, i eget glas. 

Frukter finns av alla de slag, dom man inte kan plocka själv kostar nästa inget att köpa. En av byggjobbarna förser mig med kokosnötter, inte den vanliga håriga sorten som vi kan köpa hemma, den här är grön och har en verkligt god mjölk, köttet är också läckert. Jag brukar köpa färska jordnötter i skal direkt plockade ur jorden, dom är lite fuktiga och mjuka inte alls som våra rostade och salta.  Bananstockar får man mer än man orkar äta upp, välvilliga grannar plockar med sig hem när man är ute på åkern och jobbar, så rätt som det är ligger det en stock på terrassen. Man skär ner dom gröna men redan efter ett par dagar är dom ätbara. Efter fem veckors letande hittade jag dom äntligen, POTATISEN. Det var inne i stan på matmarknaden, en försäljerska vinkade frenetisk på mig så jag gick fram för att se vad hon hade att erbjuda. Hon visade stolt upp en plastkasse med potatis. Hon visste förmodligen att det är basfödan för oss faranger. Jag hade hört att potatis, om man nu fick tag i såna, skulle vara väldigt dyra, så jag beställde bara fem stycken. Dyra var dom banne mig, 60 Bath ( 15 kr) för fem potatisar. Gott var det men hädanefter får det nog bli ’myrägg’. Nu får det vara bra för den här gången klockan är över nio på kvällen. Läggdags.