Begravningar

Begravningar är inga sorgliga tillställningar i Thailand, såvida det inte är en yngre människa som omkommit i en trafikolycka, eller avlidit av någon sjukdom. Däremot, om det är en person som avlidit så att säga naturligt är det glada tillställningar. Begravningsfesten varar i regel i tre dagar i den avlidnes hem. Stora partytält sätts upp utanför hemmet för att alla gäster ska få plats. Den döde ligger på ¨lit de parade¨ i hemmet under två dagar. Munkar har varit där den första dagen och injekterat något i den dödes kropp för att uppskjuta förruttnelsen. Under dessa två första dagar pågår festen från morgon till kväll, det äts och det sups, alla är välkomna. Munkarna mässar och står i, men ingen begriper vad dom säger. Alla familjer i byn är skyldiga att skänka 30 Bath (ca 6 kr.) till den dödes dödsbo. Nära anhöriga skänker betydligt mera, men dom 30 Bathen är obligatoriska för alla.

Det  är dyrt att dö i Thailand, En begravningsfest går i regel på mellan 50 000 och 100 000 Bath (10 000 till 20 000 kr.) En väldig massa pengar med tanke på att en bondfamilj inte tjänar mera på ett helt år. Hur klarar då dessa fattiga bybor att finansiera dessa begravningar, jo alla har livförsäkring, att dö utan att kunna ordna en ståndsmässig begravning vore en skam för de efterlevande. På den tredje dagen transporteras den döde till templet i byn för att brännas, alla bränns, inget undantag. Sörjande, och även övriga som vill, marscherar efter likvagnen. Vid templet marscherar man tre varv runt templet, jag vet inte varför. Munkarna mässar på i ungefär en timma. Sedan är det dags för ett sista farväl. Alla deltagande får en liten pappersblomma av familjen i dödsboet. Man går fram till kistan och lägger blomman på kistan. Innan förbränningen avfyras tre skott. Jag har inte lyckats se vad dom använder men det smäller av bara tusan. På morgonen dagen efter går de närmast anhöriga till templet för att hämta benen efter den döde, detta måste ske innan soluppgången. Benen kan förvaras i hemmet eller vid templet, det är upp till familjen. Familjer med god ekonomi brukar göra en fest hundra dagar efter begravningen. Allt detta för att den döde skall få det bra i nästa liv.