Husdjuren

Vi har två hundar. Hundar har nästan alla familjer här på landet, men dom bryr sig inte värst mycket om dom. Det är väl meningen att dom skall föreställa vakthundar, men dom är ganska fega, stampar man i backen drar dom sig undan. Vi har egentligen tre hundar, grannens hund är kompis med en av våra hundar och tillbringar sin mesta tid här. Alla hundar går lösa. Våra hundar heter Bo och King (King är den svartvita). Vi skulle egentligen bara ha haft King, som dottern i huset kom hemsläpande med. Kandas systerdotter kom hem med Bo men dom var för lata att gå ut med valpen på natten när han ville kissa, så han hamnade hos oss till slut, hundarna är bröder.

Regeringen är rädd för rabiessmitta, så en gång varje år kommer en veterinär för att ge dom en spruta. Det gick bra när dom var små då man kunde hålla dom under injektionen. Men nu går det inte längre och ingen vågar ge sprutan heller. Så vi får spruta själva. Vi visste inte hur vi skulle göra, vi kunde inte hålla dom, de är alldeles för starka och blir helt vilda när dom ser sprutan. Men nu har vi kommit på en lösning. Vi ger dom helt enkelt ett sömnpiller i maten, sen går det fint. King är byns skräck, han har bitit två småflickor och en vuxen karl. Vet egentligen inte varför men vissa människor verkar det som om han inte tål. Det ställer till en massa besvär och lite kostnader för oss. Varje biten får vi köra in till sjukhuset för att dom skall få en spruta. Detta ska göras tre gånger med två veckors mellanrum. I en sån här by sprids allt med vindens hastighet, så även detta med King. Det har medfört att besökare tjoar utanför tomten så att vi kan ta hand om King innan dom närmar sig, somliga bär på en bambupåk för det är något som alla hundar i byn har respekt för.

Jag måste också berätta om hundbilen, en ruskig historia, en gallerförsedd pickup som kör omkring i byarna och byter till sig hundar som ägarna vill bli av med. Man får i regel en plastbalja i utbyte. Hundfångarna kör sedan bytet till gränsen mot Laos där dom säljs som föda. Regeringen har försökt att stoppa denna handel, men har inte lyckats helt ännu. Att se denna pickup gör mig illamående. Hundar som ligger staplade på varandra, kanske 20-30 stycken helt tysta, det är nästan som om dom vet vad som väntar dom. Våra hundar känner igen ljudet på hundfångarnas bil så när den är i annalkande springer dom ner till vägen och skäller ut den. Det är nästan så man tror att dom vet vad bilen är ute efter. Skulle hundfångarna försöka lägga beslag på våra hundar skulle jag se till att dom själva blev föda nära gränsen till Laos.